När Dolph Lundgren igår frågade vem det var som kasta gick mina tankar hit och jag kände att det var dags för ett inlägg. jag vill verkligen att den här bloggen ska vara igång så nu gör jag ett försök.
Något jag och mina syskon brukar roa oss med när vi är hemma tillsammans är att titta på fail-klipp. Detta klipp är dessutom en tröstare för mig på samma gång. Jag må vara en dålig förare, men jag vet att där hade jag i all fall klarat att parkera. Kvinnan kan ju verkligen inte.
..så är det, jag vänsterprasslar med Destinationusa.blogg.se
Jag tänkte starta en blogg för att berätta hur jag har det i USA men jag behöver ett namn! Förslag?
Jag har nu kommit in i fasen ”lusläsaalltjagkanhittaomaupairer” ialla fall så läste jag på facebook om personer som hade flera tusen timmars erfarenhet av barnpassning (minimikravet för att få åka är 200) jag hade ca 240 timmar. Det konstiga är att vissa personer med hur många timmar som helst har fått vänta på en familj jättelänge.
Jag börjar seriöst fundera på om min familj ens har läst min ansökan..de kanske bara tog första bästa 😛
det är många här på bloggen som klagar på mig för att jag inte bloggar. men det är inte bra för hälsan anser jag att blogga för mycket. en annan sak som är bra för hälsan är kärlek att ha någon som man tycker om. det vet jag eftersom jag har någon nu att tycka om. ett bra tips så sent på kvällen är en kvälls banan det är hur gott som helst
Hittade utkastet som jag började skriva i juli precis när vi kommit hem så jag skriver klart det och lägger upp det..för nog har ni väl alla längtat efter en redogörelse för vad som EGENTLIGEN hände i den småländska leran?
I onsdags morse åkte fem trötta personer iväg mot södra Sverige och här kommer en sammanfattning av denna Grreit Succez!
Onsdag
Dagen med den sämsta felkörningen (fick åka flera kilometer bakom en dikesputsare innan vi kunde vända), tältpinnar som låg kvar hemma och myste (det gick bra ändå), Dropkick Murphys, Franz Ferdinand och Kings of Leon. Grreit Succez!
Det var det jag hade skrivit så resten av inlägget är taget ur mitt en aning luddiga minne för jag minns inte riktigt vilka band som spelade när men med hjälp av daterade bilder hoppas jag få det rätt.
Torsdag
Torsdagen var dagen då jag, Pauline och Kajsa under Killerskonserten såg Sveriges svar på Edward Cullen och dessutom (omedvetet) lyckades fånga honom på en bild. Det var även under Killers som jag fick festivalens bästa konsertmoment.. Föreställ dig mörker, en grymt snyggt ljussatt scen bakom en massa långa människor som du knappt ser över. Då blir du upplyft så du ser hela folkhavet framför dig och hela scenen där ett galet bra The Killers spelar. Grreit Succez! En mindre Grreit Succez var när jag råkade ramla in längst fram på Totalt Jävla Mörkers spelning (har nog aldrig känt mig så udda) på en liten inomhusscen och blev headbangad i bakhuvudet, en erfarenhet som jag inte rekommenderar.
Fredag
Dagen då jag och Emma såg ett förhållande (?) inledas under en av Lars Winnerbäcks fyra spelningar. Jag tappade bort alla andra och stod själv på Timbuktu tills två väldigt glada och trevliga norrmän förbarmade sig över mig, frågade varför jag var själv, blev sura när jag trodde att de var danskar (förlåt), konstaterade att Timbuktu var bra och dansade för mig innan de skuttade iväg mot campingen och lämnade mig kvar med ett leende på läpparna ett bra tag efteråt. Grreit Succez!
Lördag
Dagen då Petter inte fick köra något extranummer, jag mådde illa under Promoes spelning (pga hans hår), vi hittade Salafolk, vi provade att äta Smålandsrulle, jag hittade 40 kronor i en Jägermeisterdunjacka, kvällen avslutades med Thåström och langos. Grreit Succez
Söndag
Upp tidigt, släpa grejer till bilen, åka, åka, åka, två varv i en rondell i linköping, var ligger Mc Donalds? blodsockerfall, Mc Donalds, åka, åka, åka, köra, köra, köra, kartläsarkajsa och karinmedkollen tar fel avfart i Västerås men till slut kom vi hem till Sala. Grreit Succez!
Sammanfattningsvis, Hultsfred var asnice! 🙂
Läste nånstans att 90 % av alla som åker som au pair från Sverige till USA vill hamna hos en familj i Kalifornien, jag önskade östkusten och hamnade i Washington DC. På organisationens facebooksida var det flera blivande au pairer som hade väntat i flera månader på att bli matchade med en familj eller så hade de just tackat nej till en familj/ blivit bortplockade av en familj för typ åttonde gången. Jag fick min första matchning efter en vecka och tyckte att familjen lät helt okej och de tyckte väl detsamma om mig för det är dit jag ska.
Så frågan är ju om det är nåt fel på mig som vill till östkusten? Är jag bäst som fick en matchning så snabbt? Och kan det möjligtvis ha något samband?
Kanske helt enkelt bara var en Grreit Succez!
..behöver inte alltid vara negativt därför hakar jag på den nystartade trenden att skriva inlägg på detvarvisomkasta och hoppas på att starta en enorm grupptrycksvåg som ingen kan stå emot.
Som utrikeskorrespondent så känner jag att det är min plikt att resa runt och korrespondera lite så därför (kanske inte enbart) kommer jag att åka till USA som au pair. Den 19 oktober så drar jag först till New York i några dagar och sen vidare till min familj i Washington DC (när jag säger i Washington DC så menar jag verkligen mitt i) där jag hoppas på en Grreit Succez under ett helt år.
To be continued..
Något som alltid gör mig glad, oavsett tidigare humör vill jag nu dela med mig av.
Det var vi som kasta! 